Slut på gnället

Kolumn i Hufvudstadsbladet 4 juni 2009.

Det finns många olika överlevnadsstragier när man tillhör en språklig minoritet.
Man kan skapa sig effektiva nätverk. Man kan producera litteratur som får de finaste litteraturprisen i både Finland och Sverige. Man kan grunda politiska partier som kämpar för att grundlagen ska följas. Man kan gå med i andra partier och kämpa för att förståelsen för minoritetsfrågor ska öka. Man kan göra ambitiös tidnings-, tv- och radiojournalistik. Man kan producera charmoffensiver med skojiga plakat på stan. Man kan vara generös mot majoritetsbefolkningen och tala sitt språk även med dess representanter. Man kan tro att det finns en poäng i att upprätthålla en kultur, fast den är liten, att det finns något egenvärde i mångfald, fast den inte är gratis och dessutom ofta besvärlig och otacksam att försvara.
Det finns bara en sak som definitivt inte hjälper: att gnälla. Att gnälla är det absolut effektivaste sättet att förverkliga Seppo Heikinheimos dröm. Jag känner en del finlandssvenskar som skulle få medalj av salig Heikinheimo om han fortfarande levde. Det finns många som tror att de visar prov på insiktsfullthet och intellektuell självständighet när de uttalar sina utslitna ramsor.
Vi är för få. Vi är för små. Husis är skit. Ingen tittar på FST. Svenskspråkiga skolor har blivit så dåliga. Finlandssvenskarna är så inskränkta. Det trånga rummet är för litet för mig. Jag läser faktiskt hellre The Economist.

Det finns inga minoriteter i världen som inte är inskränkta. Finlandssvenskarna har ganska höga tankar om sig själva om de tror att just vi skulle vara annorlunda än samer, kristna araber i Israel eller sverigefinnarna. Alla organiserade minoriteter i världen lägger ned en stor del av sin tid på att grubbla över sin egen existens. Det beror på att minoriteter, i motsats till majoriteter, hela tiden är tvungna att svara på frågan varför de är annorlunda. Majoritetsbefolkningar behöver inte göra det, för det är ju ingen som ifrågasätter deras existens.
Jag kan också bli trött på alla ändlösa diskussioner om finlandssvenska strategier. Jag kan irritera mig på den amatörmässighet med vilken så många saker sköts i Svenskfinland. Jag kan sucka åt att vissa saker tydligen inte går att göra på ett proffsigt sätt i Mumindalen, eftersom huvudsaken är att alla ska ha det trevligt. Men det betyder inte att jag vill avsäga mig det språk och den kultur som jag ändå mycket starkt upplever som ett egenvärde. Inte bara för min egen skull, utan för Finlands skull. För jag anser faktiskt att vi är en del av Finland, och att Finland vore ett mycket tråkigare land om inte vi fanns. Det är viktigare för mig än att bevisa min intellektuella överlägsenhet genom att avsäga mig det finlandssvenska. Allt det där pinsamma, amatörmässiga och prutthurtiga som vi också står för kan jag faktiskt bjuda på.

På söndag är det EU-val. Om ingen finlandssvensk ingår bland våra EU-parlamentariker är det inte bara en förlust för finlandssvenskarna, utan också för Finland. Det finns ett sätt att göra något åt saken, och det är att rösta. Inte gnälla.

Anna-Lena Laurén
är Rundradions korrespondent i Moskva.