Finland har en lång väg att gå
Insändare publicerad i HBL 4.6.2009.
När jag (Hbl 7.5) skrev min insändare rörande Finlands forna folk och språk var det inte något svar på en bestämd insändare utan en allmän reaktion rörande det som under senare tider skrivits i Hbl. Dock förnekar jag inte att Henry Bertlins och Jukka Siréns insändare (Hbl 1.5 och 15.5) utgjorde den utlösande faktorn även om jag inte besvarade någon av dem direkt.
Det är helt sant att frågan om de första inbyggarnas språk inte i dag borde ha någon betydelse utan att frågan är helt och hållet av akademisk art. Någon skillnad på finländare bör det inte finnas oberoende av om medborgarskapet getts i går eller härstammar från hedenhös. Därom är säkert alla bildade finnar överens men i alla fall måste ju finskan vara landets äldsta språk fastän den knappast är det!
I ett drygt kvartssekel har jag bott utomlands varav 21 år i Sydeuropa och resten mest i Norge, Afrika och Kina. Jag har därigenom lärt mig att se på mitt ursprungslands lustigheter liksom utifrån. I Finland betyder till exempel rasism konstellationen neger och vit men mot en "hurri" får man bete sig precis hur som helst. Till det finns alltid ursäkter. Också när man ringer nödnummer! Det räknas inte som rasism.
Jag nämner ett konkret exempel: Jag har vid besök på nationellt viktiga museer likt "Finnish Railway Museum" i Hyvinge och "The Headquarters Museum" i S:t Michel funnit texter enbart på finska och engelska. Dock erhåller dessa museer betydande statsstöd. Jag skrev en klagan till rikets högsta tjänsteman över detta flagranta brott mot grundlagen. Tjänstemannen tackade för "visat intresse" men vidtog mig veterligen ingen åtgärd.
Det självgoda Finland har ännu en mycket lång väg att gå. När jag som ung studerande färdades mellan Österbotten och Helsingfors hörde det till saken att bli utskälld på tåget eftersom jag talade en dålig finska med stark brytning och detsamma gällde i spårvagnarna och i butikerna fick jag ofta vänta när jag talade svenska. Nej, det är inte apartheidens Sydafrika jag talar om utan Finland på 1960-talet!
Jag antar att det dock skett en betydande förbättring för numera bemöts jag aldrig lika dåligt men kanske orsaken är en viss respekt för min ålder? Det vet jag inte. Vägen att gå är ännu lång men den måste gås. Den berömda T-tröjan "Älä lyö, en ole hurri!" har tyvärr ännu tid framför sig.
Jag ber att få tacka för det överraskande stora gensvaret på mittt tidigare skriveri! De mest positiva kom dessutom överraskande från finskspråkigt håll.
Mitt eget finska språk är en minst tusen år gammal fornnordisk dialekt från Österbotten.
Eirik Granqvist
Borgå