Kolumn i Hufvudstadsbladet 5.6.2009

Geisten, gott folk?

Om framtidstron mäts i graden av entusiasm inför nya och fräscha idéer mår Svenskfinland nog inget vidare. Hur skall man annars tolka den tystnad som mött Rurik Ahlberg, kommundirektör i Korsholm, efter att han på Folktingets 90 års jubileumsseminarium nyligen kastade fram delvis nya och helt konkreta förslag till hur svenskan i vårt land kunde räddas?

Hans analys var klar och förslagen logiska. Och inte speciellt radikala, vilket han själv konstaterar i en replik (26.5.), efter att Hbl i ett ledarstick (21.5.) hade avfärdat dem som ”reservattänkande”. En snål reaktion på förslag som definitivt inte avviker från motsvarande på annat håll i världen där minoriteter är trängda.

För det måste ju vara utgångspunkten för varje ärlig analys av vår situation: vi är en regional minoritet även om vi formellt är likaberättigade och Finland officiellt ett tvåspråkigt land. Som Ahlberg konstaterar är vår språklag anpassad för en situation där kommunerna "är antingen kompakt svensk- eller finskspråkiga och allting fungerade enligt det".

Så är det inte längre. Reformerna inom den offentliga förvaltningen har gjort att språklagens stadganden förlorar sin mening. Ahlbergs motrecept är tre: för det första en riksomfattande strategi för bevarandet av landets tvåspråkighet, inskriven i regeringsprogrammet, för det andra speciallagstiftning som garanterar svensk förvaltning på områden där svenskan är i minoritet (med svensk förvaltning i Hforsregionen som exempel) och för det tredje specialstatus för Österbotten, med garantier för att områdets tvåspråkighet bevaras.

Förslaget om svensk regionförvaltning i Hforsregionen är inte nytt. Dessvärre har det stött på segt motstånd inom de egna leden. Ändå vet vi att svenskarna i regionen småningom mister all sin politiska slagkraft, hur mycket pengar man än från fondhåll pumpar in. Senast då kommunerna går samman, och den dagen är inte avlägsen, blir en svensk förvaltningslösning nödvändig.

Också förslaget om Österbotten är motiverat, eftersom regionen klart skiljer sig från resten av Svenskfinland. Endast här finns fortfarande sammanhängande områden med svensk majoritet. Men inte länge ifall den statliga reformtakten håller i.

Därför behövs långsiktiga åtgärder. T.ex. just att "frysa ner" den språkliga situationen och i lag garantera att en region som Österbotten förblir tvåspråkig, och att den även i praktiken och fullt ut fungerar så.

Men varför enbart Österbotten? Motsvarande förändringar har skett och sker också i andra regioner. Också i Nyland har svenska majoriteter genom förvaltningslösningar förbytts i minoriteter, och starka minoriteter krympt ihop. Följderna har varit dramatiska, både när det gäller attityder och språklig service. Den ständiga försvarsposition vi tvingas in i är destruktiv, ur alla synvinklar.

Tack, Rurik Ahlberg, för att du lyfte upp katten på bordet. Men var dröjer reaktionerna? Det kan ju inte vara så illa att vi själva förlorat tron på att en förändring är möjlig?

Thomas Rosenberg