Den lilla världen inne i den stora
Sture Gadd
I slutet av filmen Fanny och Alexander håller Jarl Kulle ett lovtal till "den lilla världen" i motsats till den stora. Han prisar den gemenskap och trygghet som familjen och vännerna bildar och manar fram goda känslor där han står och orerar bland de sina.
Muminhuset och Bullerbyn är andra exempel på små världar. Varje finlandssvensk har i sitt hjärta ett Muminhus.
I min barndom fanns det mycket släktingar som talade om andra släktingar och om åskvädret i förrgår. Nu har det gått så illa att mina gamla släktingar är borta utan att ha ersatts av särskilt många nya och min lilla värld har därför krympt ihop.
En något större värld var i min barndom det svenska Helsingfors. Man kunde i vilket sällskap som helst föra aktuella filmer på tal och alla hade läst Greta Brotherus recension i denna tidning. I dag har filmerna inte ens ett enhetligt namn. I det tvåspråkiga Helsingfors måste man numera känna till de finska namnen, eller de engelska, oberoende av om det kanske rör sig om en fransk eller tysk film. När man förr kunde diskutera många saker utgående från inledningen "Läste du i tidningen att…" så är detta tyvärr omöjligt i dag.
Inte heller går det att säga "Såg du i går i tv…" eftersom kanalernas mångfald har lett till ingen har sett samma program. De enda böcker som just nu många verkar ha läst är Stieg Larssons deckare. Kan man bara tala om släkten i den lilla världen? Och på vilket språk? I alla sällskap där det finns en finne övergår man numera i Helsingfors till att tala onyanserad, litet dålig finska. Och språket i den lilla finlandssvenska världen i radio och tv har blivit så fattigt och fullt av felaktigheter att man inte gitter lyssna.
När elever från Svenska Normallyceum stiger på spårvagn nummer 10, där jag ibland sitter, får jag höra en salig blandning av finska och svenska. Somliga elever talar uppenbarligen hellre finska vilket gör att de andra byter språk. Andra är så halvspråkiga att det inte spelar någon roll vad de talar. Vem skall ge dem jobb i framtiden?
Den lilla svenska världen omkring mig håller på att förvittra och försvinna. En nymornad arrogans gör sig samtidigt gällande bland våra finska bröder. Om man i en butik vågar fråga om någon talar svenska kan det hända att expediten blir uppriktigt irriterad. Engelska, ja. Ryska, kanske. Estniska, hm. Men svenska! På Salutorget finns säkert 1 000 skärmmössor med texten "Helsinki" till salu. Men "Helsingfors"! En rundfråga ledde bara till förvånade miner.
Den som inte har något modersmål, knutet till modersmålets kultur, ramsor, seder och sånger, har ingen identitet. Den här sortens finlandssvenskar är numera i majoritet bland de svensktalande i Helsingfors. De 2 000 kulturknuttar som befolkar fonderna, SFP och några andra ställen vill inte veta hur illa det egentligen är ställt. De talar en begriplig svenska med varandra, sina barns lärare och tio professorer. De brukar inte åka spårvagn nummer 10 som jag. Senast då märker man att den lilla världen i Helsingfors verkligen har blivit mycket liten.
Sture Gadd är kolumnist och medlem av stadsfullmäktige i Helsingfors.
Publicerad i HBL den 14 augusti 2009.