De svensktalande i Finland - en katastrofal demografi


De svensktalande i Finland – en katastrofal demografi

”Finlandssvenskarna – 2012” som nyligen getts ut av Folktinget sammanfattar läget: Eftersom ”de tvåspråkiga familjerna...[vi] lever längre, stabilare äktenskap, lägre arbetslöshet och sjukpensioneras mera sällan kan man påstå att de svenskspråkigas demografiska situation i många avseenden är god.”
 
I denna artikel kommer jag endast att nämna två siffror från de uppgifter som Finlands Statistikcentral ger: 12,89 % svenskspråkiga år 1900 som reducerats till 5,4 % år 2012. Är den finlandssvenska demografin ”god” eller är den rentav katastrofal. Demografi är studier av befolkningen, dess storlek och förändring.  Den största procentuella förändringen har ägt rum under självständighetstiden. Från år 1900 har de finskspråkiga mer än fördubblats i antal (+106,4 %) och finlandssvenskarna faktiska antal har sjunkit med 10 000-tals individer.
Båda språkgrupperna har emigrerat både till Amerika och Sverige.
 
Det finns en klar pågående demografisk utveckling som inte finns upptagen i Folktingets publikation. Det är assimileringen. Ordet beskriver hur en person eller grupp från en kulturell minoritet överger sitt språk för att passa in i majoritetssamhället. Assimilering kan vara frivillig, påtvingad eller en mellanväg, tex. omgivningens tryck. Staten kan direkt eller indirekt skapa omständigheter som gynnar assimilering. Vissa statliga åtgärder gör det lätt och bekvämt att inordna sig till majoriteten och samtidigt tidskrävande, olustigt och obekvämt att vara i minoritet. Nationalismen är en assimilerande kraft som fick ca 25 000 myndiga personer att på en enda dag, Snellmandagen 1906, ändrade sina svenska namn till finska.  Samtidigt medföljde tusentals omyndiga familjemedlemmar.
 
Snellmans lärosats: Ett land – ett språk, har varit gällande under många år före och efter 1906. Staten kan öka assimileringen genom lagar (tex. språklagen) som är bra för en minoritet men därefter inte tillämpa dem fullt ut. Individer känner det obekvämt att utmålas som ”bråkstakar” för de använder svenska då detta automatiskt skall beaktas. De ändrar sitt språk för att lindra obehaget. Myndigheterna finner slutligen ingen anledning att kommunicera på annat sätt än majoritetsspråket.
 
Administrativa gränsdagningar är och har varit ett gissel för minoriteter. Ofta kräver staten större enheter såsom län, distrikt och kommuner. Vi har inte besparats från stora förändringar som gjort det svårt för svensktalande att kunna få tex. vård och omsorg på modersmålet. Detta har staten försökt reglera genom lagstiftning men den fungerar inte som avsett. Patienter beslutar i vissa fall att ta med sig en bekant eller anhörig som tolk eller så kan en sköterska vänligen agera såsom en sådan.
 
Nu står vi inför en stor ny administrativ indelning: Stora enheter bådar inte gott för en språklig minoritet. Reformen kommer att genomföras på frivillig väg eller genom tvång. Kommer de svenskspråkigas rättigheter att garanteras även i praktiken? Finlandssvensk samling har i många år påpekat att den myndighet som bryter mot språkliga bestämmelser också skall drabbas av påföljder.
 
En minoritets överlevnad beror således inte enbart på deras eget handlande utan i hög grad på hur staten tar hand om dem i planering och beslutsfattande. Det finns europeiska exempel på hur nationer genom assimilering behandlat minoriteter illa. Lyckligtvis finns också motsatsen. En mycket bra faktor att jämföra med är det som nämndes i inledningen – minoritetens procentuella andel i förhållande till landets totala befolkning. De tysk-, fransk- och italiensktalande i Schweiz håller jämn takt med hela landets befolkning. I Schweiz har de italienskspråkiga, som till antalet är lite större än de svensktalande i Finland hållit sig kring 6 % sedan år 1900.

Hans Göran Rosenlund
Ordförande
Finlandssvensk samling