Internationella

Finlandssvenskarna och svenskan i den internationella rätten

På denna sida hittar du information om internationell rätt som berör finlandssvenskarna och det svenska språket på olika sätt. Den internationella rätten kan aldrig förminska finlandssvenskarnas rättigheter eller svenskans status i finländsk lagstiftning. Ur ett finlandssvenskt perspektiv är det väldigt viktigt att känna till och uppmärksamma den internationella rätten - dels utifrån individens rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter och dels utifrån de kollektivt präglade bestämmelser som skyddar individer som tillhör nationella minoriteter och svenska språket. Som minoritetstillhörig är det ofta svårare att få sina rättigheter tillgodosedda än om man tillhör en majoritet. Den internationella rätten är viktig, därför att den inte tillåter att stater behandlar sina invånare hur som helst. Finlandssvenskarnas och svenskans situation är inte bara en fråga för det finländska samhället - det är också en fråga för det internationella samfundet. 

Finlandssvenskarna - en nationell minoritet i Europa 

Finlandssvenskarna är en de facto minoritet i Finland och omfattas av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. De övriga nationella minoriteterna i Finland är samer, judar, romer, tatarer och gammalryssar. 

1. Om Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter

Läs konventionstexten här.
(på svenska) och Explanatory report här.
(finns endast på engelska). Fotnot: Explanatory report förklarar hur ramkonventionen skall tolkas. 

Ramkonventionen är den första juridiskt bindande multilaterala konventionen som allmänt behandlar nationella minoriteters rättigheter. Ramkonventionen öppnades för undertecknande år 1995 och trädde i kraft den 1 februari 1998 efter att 12 länder hade ratificerat den. Sverige var den sista nordiska staten som ratificerade ramkonventionen, förutom Island, som saknar nationella minoriteter. 1 februari 1998 trädde ramkonventionen i kraft i Finland. 

Ramkonventionen innehåller bland annat bestämmelser om skydd för språk, skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner, kulturarv och religioner. Konventionen definierar inte en nationell minoritet, bortsett från artikel 5, som anger att de väsentliga beståndsdelarna av en nationell minoritet utgörs av religion, språk, traditioner och kulturarv. Det överlåts i övrigt åt varje part att definiera vilka minoriteter som kan tituleras som nationella sådana i respektive stat. Medborgarskap i den aktuella staten krävs inte. 

Konventionen är uppbyggd som en principdeklaration och i inledningen anges att konventionens innehåll skall förverkligas genom lag och regeringspolitik. Den består av fem delar med 32 artiklar. I inledningen anges bland annat att de nationella minoriteternas fortlevnad skall skyddas och att detta är en nödvändighet för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred i Europa samt att ”ett pluralistiskt och i sann mening demokratiskt samhälle inte endast bör respektera den etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteten för varje person som tillhör en nationell minoritet utan även skapa lämpliga förutsättningar för att göra det möjligt att uttrycka, bevara och utveckla denna identitet”. Parterna skall även beakta åtagandena i FN:s konventioner och förklaringar och Köpenhamnsdokumentet från den 29 juni 1990. 

Del I anger grundläggande principer som gäller för konventionen. Exempelvis är enligt artikel 1 skyddet av nationella minoriteter och erkännandet av deras rättigheter en integrerad del av mänskliga rättigheter. Detta innebär enligt Explanatory report p 30 att det inte är en intern angelägenhet för staterna. 

Var och en väljer i enlighet med artikel 3.1 om han eller hon vill behandlas som tillhörig en nationell minoritet och detta val skall inte vara förenat med nackdelar. Artikel 3.2 stadgar att konventionens rättigheter får utövas enskilt och i gemenskap med andra. Det sistnämnda skall tolkas så vitt som möjligt, enligt Explanatory report p 37 och kan följaktligen inkludera såväl andra nationella minoriteter som majoritetsbefolkningen. 

Del II utvecklar och fördjupar parternas skyldigheter. Exempelvis framgår diskrimineringsförbudet av artikel 4.1: ”Parterna åtar sig att tillförsäkra personer som tillhör en nationell minoritet rätt till likhet inför lagen och till lika skydd av lagen. I detta hänseende skall all diskriminering på grundval av tillhörighet till en nationell minoritet vara förbjudet.” Enligt Explanatory report p 39 kan positiv särbehandling bli aktuell för att uppnå fullständig och effektiv jämlikhet, men proportionalitetsprincipen gäller för att undvika diskriminering gentemot andra. 

Artikel 4.2 stadgar skyldighet att vidta positiva åtgärder där det är nödvändigt: ”Parterna åtar sig att där så är nödvändigt vidta lämpliga åtgärder inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. I detta hänseende skall parterna ta vederbörlig hänsyn till de särskilda omständigheter för de personer som tillhör nationella minoriteter”. Artikel 4.3. anger vidare att de positiva åtgärderna inte skall betraktas som en diskriminerande handling. I övrigt handlar del II exempelvis om skyldigheter gällande att upprätthålla och utveckla minoritetskultur, diskrimineringsförbud när det gäller tillgång till massmedia och rätt till språkanvändning också i förhållande till myndigheter. Rätt till utbildning framgår av artiklarna 13-14. Nationella minoriteter har enligt artikel 13 rätt att inrätta och driva egna utbildningsinstitutioner och artikel 14.1 lyder: ”Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.” Artikel 14.2 stadgar vidare ”I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt som möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa minoriteter har tillfredsställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk.” Parterna är enligt artikel 15 också skyldiga att skapa ”nödvändiga förutsättningar för att den som tillhör nationella minoriteter effektivt skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem”. Parterna skall enligt artikel 16 avhålla sig från åtgärder som ändrar befolkningsproportionerna i områden som bebos av nationella minoriteter med syftet att inskränka konventionens rättigheter. 

Del III anger tolknings- och tillämpningsbestämmelser och del IV behandlar hur konventionen efterlevs och övervakas. Europarådets ministerkommitté svarar enligt artikel 24 för övervakningen med hjälp av en rådgivande kommitté. Parterna meddelar enligt artikel 25 efter det första året fullständig information om vilka lagstiftningsåtgärder etcetera som har genomförts för att införa och förverkliga konventionens innehåll och är därefter skyldiga att lämna periodiska rapporter vart femte år eller när ministerkommittén begär det. Del V stadgar regler om undertecknande och ratificering. 

Enligt konventionens Explanatory report p 13 medför konventionen inte erkännande av kollektiva rättigheter. Den betonar skydd av personer som tillhör nationella minoriteter, som kan åtnjuta sina rättigheter individuellt eller tillsammans med andra. 

Konventionen övervakas av en rådgivande kommitté, till vilken alla anslutna länder är skyldiga att lämna rapporter med jämna mellanrum. Kommittén besöker också varje stat för att få andras uppfattning om hur staten lever upp till konventionen. Finlandssvensk samling brukar exempelvis medverka och informera när kommittén besöker Finland. 

Finlands första rapport 

Finlands första rapport lämnades till kommittén den 1 februari 1999. I den stadgas att ramkonventionen i praktiken kommer att omfatta samer, romer, judar, tatarer, gammalryssar och de facto finlandssvenskar

Ur den rådgivande kommitténs rapport den 22 september 2000 

"As concerns the implementation of the Framework Convention, the Advisory Committee considers that Finland has made particularly commendable efforts in respect of the Swedish-speaking Finns and their status in such fields as media and education. 

Folktinget ville vid denna tidpunkt inte att finlandssvenskarna skulle erkännas som nationell minoritet. Det framgår bland annat av ovan nämnda rapport: 

Artikel 3 p 16: 

"The Advisory Committee has been informed by representatives of the Swedish Assembly of Finland that they consider the Swedish-speaking Finns not to constitute a national minority for the purposes of the Framework Convention. At the same time, a number of persons belonging to this minority have informed the Advisory Committee - including in the course of the above-mentioned visit to Helsinki on 23 - 24 August 1999 - that they do wish to rely on the protection provided by the Framework Convention. The Government in its Report considers that the Swedish-speaking Finns are de facto covered by the Framework Convention. The Advisory Committee concludes that Swedish-speaking Finns may indeed rely on the protection provided by the provisions of the Framework Convention. At the same time, the Advisory Committee stresses the fact that, in accordance with Article 3, paragraph 1, of the Framework Convention, every person concerned may decide whether or not he/she wishes to come under the protection flowing from the principles of the Framework Convention." 

Article 10 p 33: 

"The Advisory Committee recognises the fact that Swedish, as a national language of Finland, enjoys extensive normative protection. The Advisory Committee has, however, been informed about cases where the relevant norms have not been fully implemented in practice. Implementation difficulties appear, for example, in criminal proceedings, where, according to an investigation conducted by the Parliamentary Ombudsman in 1998, the right to use Swedish is not fully guaranteed in practice, due, inter alia, to limited language skills of judges. The Advisory Committee expresses the hope that the recent initiatives - including the establishment, in August 1999, of an expert committee tasked to revise Finland's language legislation - will lead to measures that help to secure the full implementation of the rights of the Swedish-speaking population. 

In respect of Article 10 

The Committee of Ministers concludes that the norms concerning the use of the Swedish language have, reportedly, not been fully implemented in practice, inter alia, in criminal proceedings. 

Europarådets ministerkommittés resolution den 31 januari 2007 

Den internationella kritiken mot Finlands bristfälliga implementering av språklagen fortsätter. Vad gäller finlandssvenskar och det svenska språket konstateras att Finland inte har lyckats med sin implementering av språklagen och att det finns brister i exempelvis domarkåren. Man påpekar också att det fortfarande förekommer etnisk intolerans gentemot minoriteter i finländska skolor. Ministerkommittén uppmanar Finland och dess myndigheter att se till att implementera språklagen. Läs rapporten (finns i engelsk och svensk version) Finlandssvensk samling deltog i kommitténs hearing i Helsingfors och framförde kritiska synpunkter på Finlands förmåga att leva upp till de konventionsenliga kraven, som genomfördes innan rapporten skrevs. Dessvärre medverkade mycket få finlandssvenska icke-statliga uppgiftslämnare vid hearingen. Läs föreningens yttrande här. 

2. Om Europeiska stadgan för landsdels- och minoritetsspråk

Läs stadgans text här.
(på svenska) och Explanatory report här.
(finns endast på engelska) Fotnot: Explanatory report förklarar hur stadgan skall tolkas. 

Språkstadgan öppnades för undertecknande 1992 och trädde i kraft den 1 mars 1998 efter att fem länder hade ratificerat den. Stadgan har fem delar. Del I innehåller allmänna bestämmelser, bl a definierar landsdels- och minoritetsspråk och territoriellt obundna språk och vilka skyldigheter parterna har gentemot dessa språk. Del II och III specificerar skyldigheterna. Del II anger målsättningar och principer för alla språk som en part har låtit stadgan omfatta. Del III anger åtgärder som parterna efter ambitionsnivå väljer för att främja språkanvändningen i samhällslivet i enlighet med de åtaganden som följer av artikel 2 p 2. Minst 35 stycken eller punkter måste antas för varje landsdels- eller minoritetsspråk och olika minimikrav gäller för del III:s artiklar(se bilaga 2). 

Finland har beslutet att dessa bestämmelser gäller det svenska språket: 

Declaration contained in the instrument of acceptance, deposited on 9 November 1994 - Or. Engl. 

Finland declares, according to Article 2, paragraph 2, and Article 3, paragraph 1, that it applies to the Swedish language which is the less widely used official language in Finland, the following provisions of Part III of the Charter: 

In Article 8 :
Paragraph 1, sub-paragraphs a (i), b (i), c (i), d (i), e (i), f (i), g, h, i
Paragraph 2 

In Article 9 :
Paragraph 1, sub-paragraphs a (i), a (ii), a (iii), a (iv), b (i), b (ii), b (iii), c (i), c (ii), c (iii), d
Paragraph 2, sub-paragraph a
Paragraph 3 

In Article 10 :
Paragraph 1, sub-paragraphs a (i), b, c
Paragraph 2, sub-paragraphs a, b, c, d, e, f, g
Paragraph 3, sub-paragraph a
Paragraph 4, sub-paragraphs a, b
Paragraph 5 

In Article 11 :
Paragraph 1, sub-paragraphs a (iii), b (i), c (ii), d, e (i), f (ii)
Paragraph 2
Paragraph 3 

In Article 12 :
Paragraph 1, sub-paragraphs a, b, c, d, e, f, g, h
Paragraph 2
Paragraph 3 

In Article 13 :
Paragraph 1, sub-paragraphs a, c, d
Paragraph 2, sub-paragraphs a, b, c, d, e 

In Article 14 :
Paragraph a
Paragraph b.
Period covered: 1/3/1998 - 

The preceding statement concerns Article(s) : 10, 11, 12, 13, 14, 2, 3, 8, 9 

Artikel 8 stadgar olika grader av skyldighet att erbjuda utbildning inom förskola, grundskola, gymnasium, yrkesskola och universitet i eller på minoritetsspråket inom de territorier där ett minoritetsspråk används. Artikel 9 behandlar användning av minoritetsspråk inom rättsväsendet, artikel 10 språkliga rättigheter i förhållande till förvaltningsmyndigheter och samhällservice. Vidare regleras minoritetsspråk inom media och statliga skyldigheter därvid (artikel 11), kulturell verksamhet och kulturella inrättningar (artikel 12), ekonomiska och sociala förhållanden (artikel 13) samt utbyte över gränserna (artikel 14). Del IV handlar om tillämpningen av stadgan såsom periodisk rapportering och granskning och del V anger slutbestämmelser. 

Språkstadgan fungerar som ett slags juridiskt smörgåsbord. Del I och II gäller samtliga landsdels- och minoritetsspråk, medan parterna väljer styrkegrad i del III utifrån vissa minimikrav. Sverige har i allmänhet valt att ratificera den svagaste graden av förpliktelser. 

Av Explanatory report p 10 framgår att stadgans syfte är kulturellt. Den syftar till att skydda och bevara landsdels- och minoritetsspråk som en hotad del av Europas kulturarv. P 11 anger explicit att stadgan tar sikte på språk, inte språkliga minoriteter. Därför har den en kulturell dimension och behandlar användandet av språk ur olika aspekter för dess talare. Stadgan etablerar inga individuella eller kollektiva rättigheter för talarna, men det betonas att parternas skyldigheter måste omsättas i nationell lagstiftning för att få önskad effekt. 

Av inledningen framgår att de undertecknande parterna ”anser att rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet som stämmer överens med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.” 

Vidare anser parterna att landsdels- och minoritetsspråk innebär viktiga ”bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet.” 

Innebörden av ”landsdels- och minoritetsspråk” framgår av artikel 1 a): 

i) språk som av hävd används i visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och 

ii) som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten; 

det innefattar inte vare sig dialekter av det eller de officiella språken i staten, eller språk som talas av invandrare, 

b) ”territorium där landsdels- eller minoritetsspråket används” det geografiska område inom vilket detta språk är uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar de olika åtgärder för skydd och främjande som avses i denna stadga, 

c) ”territoriellt obundna språk” språk som används av medborgare i en stat som avviker från det eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten, men som, trots att de av hävd används inom den statens territorium, inte kan identifieras med en viss del av den. 

Språk med historiskt geografisk bas har enligt stadgan ett starkare skydd än de territoriellt obundna språken. Teckenspråket, som är en viktig del av dövas kultur och som exempelvis har använts i Sverige sedan 1875, ansågs inte kunna omfattas av språkstadgan, eftersom den refererar till språk som i praktiken talas av etniska grupper. Ingen annan part har hittills heller ansett teckenspråk omfattas. Europaparlamentet har berört frågan om särskilda stödåtgärder och erkännande av teckenspråket i en resolution den 18 november 1998.

Artikel 7.1 anger att artikelns innehåll skall prägla politik, lagstiftning och praxis. Exempelvis skall respekt för språkliga geografiska områden visas vid förändringar av nya administrativa indelningar, underlättande åtgärder för språkanvändning i det privata och offentliga livet skall vidtas och tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i språken skall arrangeras. Artikel 7.2 innebär krav på att staterna skall avlägsna diskriminerande åtgärder mot användningen av landsdels- eller minoritetsspråk samt, om det behövs, godkänna viss positiv särbehandling till förmån för dessa språk. Artiklarna 7.3 och 7.4 innebär att staten skall främja åtgärder som ökar förståelsen mellan olika språkgrupper samt att staten skall ta 

hänsyn till önskemål från dem som talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder vidtas som berör dem. 

I artikel 7.5 anges att de åtgärder som vidtas såvitt gäller territoriellt 

obundna språk skall bestämmas på ett flexibelt sätt med beaktande av behoven och önskemålen hos de grupper som använder ifrågavarande språk. Eftersom dessa språk inte har någon historisk geografisk bas kan bara en del av målen och principerna i del II tillämpas på dessa språk. En del förpliktelser i del III gäller nationellt, exempelvis utbildning, media, kultur och inflytande för talarna av ett landsdels- eller minoritetsspråk. 

Rapporteringen till Europarådet sker första gången efter ett år, därefter vart tredje år efter den första rapporten. Parternas rapporter granskas av en expertkommitté enligt artikel 17, som sammanställer en rapport till Europarådets ministerkommitté. Ministerkommittén kan vid behov ge rekommendationer till parterna utgående från rapporten.