Finland ger inte utbildning på lika villkor

Det är ett beklämmande faktum att svenskspråkiga skolor och deras elever redan från
förskolan utsätts för en diskriminering som satts i system. Sakkunnigorganet ”Rådet för
utbildningsutvärdering” som utvärderar utbildning för undervisnings- och kulturministeriet
uttrycker det som en uppenbar risk att försättas i en ”ojämlik position” vad gäller läromedel. 
Det diskriminerande förhållandet har genom förtjänstfull aktivitet framhållits av riksdagsman
Leena Harkimo från Samlingspartiet i ett skriftligt spörsmål till undervisningsminister Krista
Kiuru. I sitt svar nämnde Kiuru överhuvudtaget inte denna diskriminerande situation. Därmed
gavs ett indirekt svar av undervisningsministern - det finns inte några planer på att förbättra
situationen. Detta borde få våra gemensamma väckarklockor att ringa.

Rådet har sedan 2003 konstaterat att de svenskspråkiga skolorna använder läromedel i
mindre utsträckning än de finskspråkiga. Vi kan med jämna mellanrum läsa om hur någon
svenskspråkig lärare får t.ex. ett stipendium för att vara tjänstledig och göra en lärobok.
Alltså en strävan till att hålla de svenskspråkiga uppdaterade gentemot de finskspråkigas
ypperliga läromedelsutveckling - både vad gäller pedagogisk inlärning och innehåll. Samma
problematik gäller även elever med inlärningssvårigheter som vid uppvaktningar till både
politiker, myndigheter och stiftelser åtminstone fått förståelse för sin sak – men inga löften
om mer resurser så att det skulle motsvara de väl tilltagna resurser som de finskspråkiga får. 
Detta enligt Förbundet de Utvecklingsstördas Väl (FDUV) och dess förlag Lärum.

Våra barn måste få en likvärdig utbildning. Detta är statens ansvar och inte de svenskspråkiga
stiftelsernas. Staten bör se till att grundlagens stadganden om jämlikhet mellan finsk-
och svenskspråkiga upprätthålls redan från barnsben och vägra acceptera en situation där
utbildning på lika villkor äventyras. Att överhuvudtaget inte beröra ämnet som det skriftliga
spörsmålet gällde visar med all tydlighet på ett medvetet ställningstagande mot ökade
resurser.

I detta fall kan staten fullt ut använda sig av ”positiv särbehandling” (eng. affirmative action)
som är en modell som bygger på majoritetens positiva inställning till minoriteten. Målet för
den positiva särbehandlingen är att uppnå en full, verklig jämlikhet mellan majoritet och
minoritet. Detta kan många gånger inte uppnås om inte staten främjar minoritetens intressen
genom att stödja den ekonomiskt eller genom speciell lagstiftning. Det kan också vara en
kombination av dessa åtgärder. De speciella åtgärder som staten vidtar för att uppnå sitt mål
kommer därför kanske formellt och tillfälligt att bryta mot likställdhetsprincipen.

Finlandssvensk samling rf
Ordförande