Ett folk, ett land och två språk

 

 

 

 Ett folk, ett land och två språk

 

Initativet om slopad skolsvenska är i grunden ett utslag för en nymornad nationalism i Finland. Tyvärr, får man säga, eftersom utvecklingen borde gå i en helt annan riktning.


NYHETSANALYS. Både Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson, båda SFP-ministrar, har uttryckt farhågor om att initiativet om en slopad, obligatorisk skolsvenska är ett första steg mot en nedmontering av svenskan som nationalspråk i Finland.

Mycket talar för att de har rätt i sina farhågor. Till exempel passade Uusi Suomi i måndags på tillfället att lyfta fram forskaren Pasi Saukkonen som nyligen har gett ut en bok med just denna målsättning.

I boken Erilaisuuksien Suomi föreslår Saukkonen en radikal omläggning av Finlands språkpolitik. Han vill avskaffa svenskans officiella ställning i stora delar av landet mot att svenskan ges en starkare regional ställning i kusttrakterna.

Som han ser det vore det här ett sätt att slå flera flugor i en smäll. Dels behöver unga i östra Finland inte längre läsa svenska, dels slipper finskspråkiga i stora delar av landet att irritera sig på starka svenska språkkrav medan den svenska servicen blir bättre i de områden där de flesta finlandssvenskar bor.

Saukkonen beskriver Finland som en udda fågel i ett internationellt perspektiv. Han påpekar att de språkliga rättigheterna i de flesta andra länder är regionalt begränsade.

Pasi Saukkonens resonemang innehåller många svaga punkter. Framför allt verkar han inte inse att han slår in öppna dörrar och att vi redan i praktiken tillämpar ett sådant system han vill införa.

Grundlagen talar om en generell jämställdhet mellan svensk- och finsktalande, men i den språklag som anger hur dessa språkliga rättigheter tillgodoses i praktiken finns en hel del regionala begränsningar.

Till exempel är de statliga centralförvaltningsmyndigheterna, exempelvis ministerierna, alltid tvåspråkiga medan deras lokal- och regionalförvaltningsenheter är enspråkiga om deras ämbetsdistrikt enbart omfattar kommuner med samma språk.

Många, och uppenbarligen också Saukkonen, tror att man kan vandra in och med knytnäven på bordet kräva svensk service på skatteverket i Kuopio.

Det går inte. Skattestyrelsen är tvåspråkig, medan dess regionala enheter är enspråkigt finska i stora delar av landet.

Eftersom alla regionala och lokala, statliga myndigheter jämte kommunerna utanför Österbotten, Egentliga Finland och Nyland är enspråkigt finska finns det inga belägg för påståendet om en utbredd irritation.

Hur svenskans ställning skulle förstärkas genom att dess officiella, grundlagsfästa ställning som nationalspråk avskaffas i stora delar av landet lyckas Saukkonen heller inte trovärdigt förklara. Bland annat är det ytterst tveksamt om det ens går att stipulera om olika skyldigheter för elever i enhetsskolor, beroende på var eleverna råkar vara bosatta.

Men framför allt verkar Saukkonen inte riktigt ha förstått att systemet med dubbla nationalspråk utgör den grund som nationen och dess statsförfattning vilar på.

Hade Finland i begynnelsen definierat sig enligt principen om ett folk, ett land, ett språk hade Nationernas förbund krävt vårt land på en separat överenskommelse för att skydda de nationella minoriteterna, inklusive de svenskspråkiga. Men i och med att Finland definierade sig enligt principen om ett folk, ett land och två språk behövdes ingen sådan speciell deklaration.

Uppgifterna om udda fågel håller inte streck. Finland med sina dubbla nationalspråk är i gott sällskap med officiellt flerspråkiga länder som Schweiz, Kanada, Irland, Belgien, Singapore och Sydafrika.

I andra diket finns länder som Frankrike och Grekland som är organiserade på en renodlad nationalistisk bas och som inte erkänner några minoriteter över huvud taget. Den här gruppen av länder minskar i antal, inte minst som en följd av att det internationella samfundet tvingar länderna att ta hand om sina minoriteter.

Det är ju därför som till exempel Sverige på senare år har varit tvunget att förnya sin lagstiftning visavi minoriteterna. Det är obegripligt att en forskare som Pasi Saukkonen föreslår att Finland skulle omvärdera sin statsförfattning i en mer nationalistisk och enögd riktning.

Det som just nu händer i Ungern är betecknande för just en sådan utveckling. Här är det högerorienterade huvudpartiet just nu i färd med att häva de rättigheter minoriteterna har haft.

Egentligen är det märkligt att det så sent som år 2013 finns finländska forskarkrafter som bedömer att det finns några vinster att hämta i en starkare nationalism och en där tillhörande starkare ghettoisering av det mindre talade språket. Varför kan vi inte känna stolthet för principen om ett folk, ett land, två språk?

Kolumnisten Paul Lillrank för i fredagens nummer av Hufvudstadsbladet (16.8) ett högintressant resonemang kring hur denna nymornade finsknationalism håller på att reducera det svenska språket i Finland till ett kommunikationsmedel som förses med en simpel prislapp.

Pasi Saukkonen levererar en hel del tänkvärt då det gäller invandring och integrering i Finland, men det dåligt underbyggda förslaget om svenskan i Finland förtar värdet av boken. På det här sättet blir boken ett redskap i äktfinsk argumentation.

Text Kenneth Myntti