Är språkregistrering - rasism?

 

 

 

 

 

Thomas Rosenberg

 

 

Är språkregistrering rasism?

 

 

Den sannfinländske riksdagsmannen Olli Immonens förslag om registrering av etniska minoriteter har gett upphov till en smått förvirrad debatt, speciellt på finlandssvenskt håll. Men också intressant, eftersom den plötsligt blottat aspekter av vår språklagstftning som vi kanske inte har tänkt igenom.

 

Vilka motiv Immonen haft för sitt förslag kan man endast spekulera i, men man kan väl utgå ifrån att han åtminstone inte haft som motiv att förbättra de olika minoriteternas ställning och rättigheter i vårt land. Och redan det skiljer ju sig från det vi har vant oss vid. Den registrering enligt språk våra finlandssvenska särlösningar bygger på har ju uttryckligen tillkommit för att underlätta vårt liv, och inte för att försvåra det.

 

Att man ändå just på finlandssvenskt håll så kraftigt har kritiserat Immonens förslag är i sig förståeligt, eftersom vi som minoritet i regel snabbare reagerar mot initiativ med omisskännligt rasistiska eller etnofoba bevekelsegrunder. Men även om Immonen knappast haft finlandssvenskarna i tankarna, åtminstone i första hand, och förmodligen är föga insatt i vår språklagstftning och –registering, är det likväl möjligt att förslaget också kommer att få konsekvenser för oss. Och det även om det aldrig går igenom.

 

Redan reaktionerna hittills visar nämligen att Immonens förslag kan framkalla avsky och antipatier gentemot all form av registrering enligt etniska kriterier, inlusive den som hos oss av tradition sker enligt modersmål. Stöd för en dylik attityd kan man hämta också på EU-nivå, t.ex. Europaparlamentets direktiv 95/46/EG från 24 oktober 1995, enligt vilket "Det är förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör hälsa och sexualliv."

 

Och då närmar vi oss pudelns kärna, dvs. frågan om också vår språkregistering til syvende och sist är ett utslag av rasism, även om vi har svårt att uppfatta den så. Det finns dessvärre faktiskt en risk för att allt fler börjar resonera just i de termerna, också bland finlandssvenskarna.

 

Så har det i själva verket alltid varit, eftersom långtifrån alla svenskspråkiga i vårt land har varit odelat förtjusta i att bli sorterade enligt språk, och ”tvingade” att betrakta sig som antingen (finlands)svenskar eller finnar. Denna ovilja ser dessutom ut att kunna bli allt starkare, i takt med ökad tvåspråkighet, i kombination med allt starkare betoning av de invividuella rättigheterna, på bekostnad av tidigare kollektiva identiteter. Tänk bara på dagens diskussion om skolspråk: varför svensk eller finsk skola när den kunde vara tvåspråkig?  

 

Denna problematik, dvs. språkregistreringens koppling till våra språkliga rättigheter och vår språkliga vardag, blir dessutom bara viktigare i takt med att de territoriella grunderna för vår språkliga existens eroderar. Grunden för vårt svenska språk och vår finlandssvenska särprägel har ju i sista hand alltid vilat på att det finns tillräckligt stora sammanhängande områden med svenska som officiellt språk, dvs. ett språk som fungerar inte bara inom hemmet utan också i det offentliga rummet. Alltså just i den unika kombination av individuella och territoriella rättigheter som vår språklag bygger på; vi väljer som individer själva vårt modersmål (sedan folkräkningarna föll bort numera i praktiken våra föräldrar, efter vår födelse), vilket sedan fungerar som utgångspunkt för indelningen av offentliga förvaltningsområden enligt språk.

 

Hittills har detta inte berett några större problem. Registreringen av modersmål har varit oomtvistad, och i huvudsak fungerat som den varit tänkt. Och det i särklass viktigaste: de svenska eller starkt tvåspråkiga kommunerna har varit så många och starka att vi aldrig behövt bekymra oss om språklagstiftningens latent ”rasistiska” karaktär. Det har aldrig funnits orsak eller behov att ifrågasätta det faktum att våra svenska minoritetsrättigheter och det vi kallar Svenskfinland, dvs. kustområdet och kommunerna från Karleby till Pyttis, de facto bygger på att befolkningen registreras på något som i ett internationellt perspektiv nog kunde kallas etniska grunder. 

 

Frågan blir småningom akut, i takt med att förvaltningsområdena, i första hand kommunerna, blir så stora att det snart (Åland undantaget) inte finns kvar ett enda förvaltningsområde med svenska som huvudspråk. Alla förslag att på territoriella grunder cementera det svenska inflytandet har tillbakavisats, även om det helt uppenbart vore absolut nödvändigt, dvs. att man lagstiftningsvägen befäster svenskans ställning i vissa regioner (dvs. den region vi kallar Svenskfinland, alltså de nuvarande svensk- och tvåspråkiga kommunerna i Österbotten, Åboland och Nyland).    

 

Vi är ju redan nu mycket nära den situation då enbart den individuella språkregisteringen återstår som formellt fikonlöv för den enskilde då han eller hon skall kämpa för sin rätt till svensk service. Ett löv som vi alla vet att i vardagen väger fjäderlätt. Och det blir garanterat inte bättre av att tvåspråkigheten alltmer tar över, eftersom det gör att gränsen mellan svenskt och finskt blir suddigare. Något många hurrar för, eftersom gränser är något man absolut inte vill ha.

 

Men då förlorar vi som finlandssvenskar samtidigt det sista halmstrå vi har, dvs. just gränsen mellan svenskt och finskt. Om det så bara är den vi kruxar för i en blankett. Men med det lilla kruxet följer mer än vi anar, dvs. en hel och särpräglad kultur. 

 

 

Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare